Hittehund´s Doris 5-årsdag!

Idag fyllde Hittehunds underbara grand danoismix Doris 5 år. Hon gjorde det i sin nya familj som älskar henne enormt mycket trots att hon bara varit med oss i exakt 5 veckor.

Vi började som akut fosterhem för Doris när dåvarande matte var så sjuk, en måndag för fem veckor sedan. Vi har haft fosterhundar hos oss till och från under över 15 års tid. Men ingen som Doris.

Hon kom, hon såg, och segrade, i våra hjärtan. Doris klev självklart med grand danoisens självklara arrogans in i vårt hem, kikade vart hon var, lade sig i soffan med ett gosigt huvud i vårt knä och somnade tryggt. Man är van vid att en hund är lite orolig, trampar runt, gnäller, är osäker kring andra hundar och går upp i varv och ofta jagar katterna av ren stress. Sen lägger det sig snabbt när de blir trygga och får förtroende.

Ibland kommer hundarna med behov av motion, aktivering, träning eller viss rehabilitering , och då behöver de stanna på obestämd tid. Och vi har alltid styrt vårt liv så vi haft den möjligheten, och tagit oss den tid just den hunden har behövt.

Utmed varje dag väcks ofta känslor för hunden, och när det blir längre perioder och man är van vid den här hunden som blir mer och mer tillgiven, och den på många sätt ingår i ens liv och vardag, då höjer man omärkligt kriterierna varje dag för hur just ens fosterhund ska få det.

Och så kommer dagen då man hittar en människa man med hela hjärtat och själen känner kan vara rätt, och då blir man helt kall över hela kroppen så håren reser sig på armarna, för det finns en sekund när man bara vet. Att den här hunden är redo för att lämna mig snart. Den här känslan av att det är rätt, den får jag under det allra första samtalet. För den personen behöver inte göra så mycket för att övertyga mig, det är en magkänsla och intuition som under alla år lett mig rätt. Det kan vara sättet personen berättar om tidigare djur på, hur man känner att det är en genuin djurmänniska som värdesätter sina djur, hur viktiga djuren är i den personens liv, och hur väl de beskriver nuvarande djurs karaktär. Det kan vara frågorna de ställer om hunden, och frågorna de inte bryr sig om att ställa, utan den inre mjuka trygghet de känner inför att ta sig an en ny hund och låta den bli en del av familjen.

Jag blir alltid lika glad när jag hittar just den familjen med lite guldkant, samtidigt som jag blir ofattbart vemodig för min egen skull. Sedan när familjen har kommit flera gånger för att hälsa på eller bott över hos mig en helg för att lära känna min fosterhund, börjar jag känna hur vemodet byts till lättnad. Lättnad över att de här familjerna faktiskt finns. Många gånger, alltför många gånger har jag känt ren och skär smärta för min egen skull, för att släppa en fosterhund till en ny framtid är det mest osjälviska man kan göra, för man söker hela tiden, strävar efter, det allra bästa för just den hunden. Och då spelar det ingen roll, det är helt egalt, vad man själv har för känslor. Jag vill ändå alltid hitta de allra bästa förutsättningarna för just den hunden, även om den just då tar en djup suck och somnar med huvudet och nosen i min armhåla, och jag ser hur fint den har landat från en ibland kaotiskt vardag innan den kom till oss.

Min sambo har alltid anpassat sig efter varje hund som passerat tröskeln under 15 års tid. Det har kommit hundar som stresskissat floder, som inte varit rumsrena, som varit födda döva, som inte alls fungerat kring andra hundar, som har resursförsvar eller som bitit vid trånga passager eller när de läst av situationer fel. En del helt omöjliga hundar som blivit trygga, lugna helt underbara hundar, och andra som varit underbara ifrån början och bara smält in. Jag har älskat allihopa, och alla har de sovit i min säng. Mina egna hundar har genom åren varit frikostiga med sin mattes tid och plats och tagit emot varje hund med ett lugn, och varit trygga och stabila och gett utrymme för en hund med stor osäkerhet, och det har aldrig uppstått konflikter i vårt hem.

Men under alla dessa år har jag aldrig bara ”behållt” en hund. Det hade varit så enkelt. För många fanns känslorna där, andra behövde den miljö och tillvaro jag kunde erbjuda, och så fanns det hundar som hade särskilda behov. Visst har jag lekt med tanken, och många som lämnat ifrån sig sin ögonsten till mig har dessutom haft som stark önskan att hunden bara ska få stanna för de har själva sett hur bra hunden har fått det under sin tid i fosterhem. Men – jag har ju aldrig på allvar tänkt behålla en hund. Och det har inte baserats på att jag varit okänslig. Tvärtom, gör jag mitt arbete inom Hittehund med själ och hjärta, men alla hundar som passerat vårt hem har fått det minst lika bra som hemma hos mig, och då har jag släppt dem fria.

Men så kom Doris.

Efter 5 dagar högg det bara till i hjärtat. De flesta av mina vänner, både i verkligheten som såg vad som hände, och mina andra vänner som följde mig genom Facebook eller mina hundägare som följde Doris ankomst genom Facebook , började direkt kommentera att ”Ni kommer väl eller ska väl behålla henne”. Men när man har ett envist mantra sedan 15 år tillbaka att mina fosterhundar ska ha det allra bästa livet som går att uppbringa blev jag nästan i försvarsposition på en gång. Jag lät ibland nästan lite tvär i tonen för det var så smärtsamt, när jag öppet deklarerade att Doris ska få bo på landet så som hon trivs bäst. Jag ville helst att hon skulle ha en egen gul liten herrgård med genuina hundmänniskor där hon skulle ha stora ägor att stolt och majestätiskt vakta, och så de här fina människorna med god hundvana och ett liv med mycket tid för att ha hund. Jag hade en bild på en gång om att kärlek var att släppa fri. Och vad gjorde det då att både jag och sambon gick omkring hemma som nyförlösta från BB och kommenterade allt hunden gjorde, hur hon låg, vad hon hade för mimik, och var helt betagna utifrån hur hennes personlighet utvecklades. Att det sedan fungerade helt perfekt mellan henne och våra hundar, det var kusligt.

Sen blev det skarpt läge. Jättemånga hörde av sig om Doris, men ett mail gav mig gåshud, för jag insåg att det var DET mailet, det där ödesdigra mailet som sa mig ”Snart ska hon någon annanstans”. Och det gjorde ont. Jag brottades med mig själv, och ringde upp mannen som var en av våra befintliga hundägares goda vän, och jag försökte verkligen tycka lite illa om honom för att kunna avnjuta den här hundens sällskap lite till. Men det gjorde jag inte. Jag kände med den mannens humor, otroliga värme och hundkunskap, att han förutom att han kunde vara rätt person även var i besittning av det jag själv saknade. Den där lilla pusselbiten som att bo på landet med egen hästgård. Jag såg framför mig hur Doris skulle strosa runt där som ensam hund. Och jag ville inte vara egoistisk, utan sa, vi träffas innan jag ändrar mig. Dagen efter kom paret och såg Doris med mina ögon, ja alla som träffar Doris ser och säger samma sak, hon är en helt fantastisk hund med ett underbart temperament, vart man än går med henne slår hon knockout på både zoobutiker och när man får besök. Hundmänniskor ”ser” direkt hur hon är. Hon har nämligen en helt enorm personlighet. Mötet gick jättebra. Och jag accepterade motvilligt och uppgivet inom mig själv att jag kommer kunna släppa henne för att ge henne de här förutsättningarna. Jag älskade henne så, och ville ge henne det bästa.

Doris var överviktig när hon kom och behövde musklas upp, och van som jag är att jobba med rehabilitering av hundar med ledbesvär och äldre hundar trodde jag först jag var lite skadad när jag tyckte hon markerade att hon hade ont i kroppen. Men faktum var att man inte kunde stryka henne över ena höften för då morrade hon och nafsade i luften och lät rätt rejält, och det fick mig att känna att det låg i mitt ansvar att kolla upp henne på en gång hos en av de hundfysioterapeuter jag känner. För om hon skulle kunna njuta av det fria livet på landet med cykelturer, följa med på ridturer, och att ha en stor gård att raca på, så ville jag veta att hon hade fysik för det med, för annars skulle hon bli dålig i lederna och få ont mycket snabbare och därigenom ett kortare liv.

När jag kom ut från hundfysioterapeuten var det med blandade känslor. Doris visade smärta från höften och jag fick hemgångsråd efter avslutad behandling och framför allt en plan för fortsatt rehab. Bedömningen var att det skulle ta 4-5 månader för henne att komma i god form, och innan dess behövde man vara väldigt restriktiv med både hennes motion, dvs inte lös förrän hon var ordentligt uppvärmd, ingen snabb motion på monotont underlag, och hon behövde träna upp bakben och magen genom coreträning och …. ju mer information jag fick desto snabbare förstod jag att det var inte meningen att Doris skulle bo på en hästgård, och tvingas till koppelpromenader, för det skulle bli ett hinder i deras vardag och dagliga liv. Och om någon vet jag vilka insatser som krävs för att få en hunds leder i perfekt skick, och att det även är kostsamt.

Doris hade ont och den hund som var så mjuk och go till sitt sätt visade det mycket tydligt, och det oroade mig.

Tanken var hisnande. Åt ena kanten hade jag en varm och innerlig familj som bodde perfekt, och åt andra kanten fanns jag och min sambo som hade levt med ledhundar de senaste tio åren och alltid klarat av deras behov med stor framgång. Jag ser inte det som en belastning utan jag är van vid alla insatser som krävs, och kan i sömnen rabbla upp kostillskott, laxolja, glucosamin, ledfoder, back on track och olika behandlingsformer för att få en hund musklad och smärtfri.

Och jag älskade Doris. Och då visste jag att hon behövde mig lika mycket som jag behövde henne.

Dilemmat var att min sambo sedan 15 år nyligen hade ändrat sina arbetstider sedan i våras ifrån att alltid jobba kväll som köksmästare till att öppna en egen restaurang och jobba dagtid. Vi hade redan två hundar på 6 och 13 år, och även om jag jobbade hemifrån ville jag inte ha ansvar för tre hundar 9-19 6 dagar i veckan som vi levt senaste halvåret. Min sambo hade jobbat och slitit hårt som egen företagare och det hade ruckat på våra rutiner. Och jag insåg det omöjliga i att jag själv skulle ha ansvar för Neo 20 kg, Lycka 15 kg och Doris 55 kg, och ha drägliga långpromenader a 90 kg hund varje dag i veckan, särskilt som Doris för närvarande blev tung och utåtagerande i en del hundmöten.

Men lösningen fanns inom räckhåll. Jag följde det råd jag alltid ger hugade hundägare i telefon, att de måste förändra sitt liv så de kan ta sig an en hund på ett för hunden vettigt sätt om de nu ska skaffa hund. Det handlade om att vi måste ändra tillbaka vårt liv. Vi hade ju i alla år alltid haft tre hundar.Det var min sambos egna företag som ställt till det. Beslutet togs raskt utan återvändo. Det är tillsatt  en annan restaurangansvarig och själv jobbar han som anställd, nu kvällstid igen, och det ger oss möjligheten att ha Doris på ett för Doris rättvist sätt. Det låter kanske som en något ortodox lösning men det innebär den allra bästa tillvaron för våra hundar som i stort sätt bara är hemma själva runt 10 timmar i månaden total tid. Om man har höga krav på andra, då ställer man ännu högre krav på sig själv som hundägare.

Det här med att det blev en Doris då? Ja, planen var ju att jag för första gången i mitt liv någon diffus gång i framtiden skulle ha en valp eller unghund för första gången i mitt liv. Jag skiljdes från min hund Sascha i mars vid 16 års ålder och jag trodde aldrig att jag skulle läka ifrån det. Jag hade siktet inställt på helt andra raser, lundehund, vallhundar, berger, korthårig collie, det fanns många raser som intresserar mig och som jag någon gång kanske skulle ha. Men nu var det ödet som planterade Doris i vårt liv. Jag brukar tänka att det är vår förra hund Gorm som sände henne i vår väg. De är utseendemässigt enormt lika och delar många fantastiska egenskaper. Han sände en ängel till oss, och nu är hon här för att stanna. Doris, den första omplaceringshunden Hittehunds ordförande behåller. Det är stort.