En vanlig fråga för vår förening är vart våra omplaceringshundar kommer ifrån. Vi tar in max 15 hundar åt gången som vi arbetar kring, och de kan komma ifrån hela landet då vi är en riksomfattande förening. Varför vi inte vill ha fler samtidigt är för att vi vill ägna varje hundärende mycket tid och varje hund kräver både mycket förarbete och kontakt med många personer under resans gång. Då vi arbetar på ideell basis behöver vi begränsa oss så vi hinner med varje hund och ägare/fosterhem på ett bra sätt. Särskilt mycket att göra är det ifall vi har flera hundar på samma gång som var för sig är brådskande, som att de är avlivningshotade eller nuvarande ägaren eller dödsboet av olika skäl har en tidspress. Vi har ständigt fler hundar på vår väntelista och tar in fler hundar allteftersom.
Ursprunget på hundarna varierar, men samtliga är svenska omplaceringshundar. Vi kan inte importera hundar från andra länder när vi inte räcker till för de hundar som redan finns här, och vi har även valt att hjälpa privatpersoner med omplaceringar av sin hund. Vad som avgör om vi kan hjälpa till är vilken framförhållning som finns i omplaceringen. Vi tar emot alla raser. En del raser som tax, golden retriever eller king charles cavalier tex har vi tom väntelista på. Polarhundar, jakthundar och amstaffkorsningar är de hundar vi har minst intresse kring.
Här följer några exempel på situationer som leder till att hundar kommer in till oss för omplacering:
Länsstyrelsen. I många län i Sverige saknar Polisen och Länsstyrelsen samarbete med ett etablerat djurhem eller förening för hundar som akut behöver tas om hand vid dödsfall, omhändertagande vid vanvård, när ägaren blir frihetsberövad eller behöver vård, eller för upphittade hundar som ingen vill kännas vid. Det finns ofta en kennel som hundarna tillfälligt inkvarteras på, men från det att samhället äger hundarna och även de löpande kostnaderna för dem finns det en stor tidspress kring en ev omplacering. Där kan vi bli kontaktade ifrån de län där polisväsendet inte själva har förmåga att få friska hundar omplacerade och tiden är på väg att rinna ut för hunden. Då vi arbetar riksomfattande efterlyser vi då ett privat fosterhem bland kända medarbetare och hunden kommer inom vår försorg.
Hundpensionat. Idag är det många som av allvarlig sjukdom inte kan ansvara för sin hund eller anhöriga till någon som efter ett dödsfall behöver inackordera en hund på ett hundpensionat, och många gånger kan inte hunden komma tillbaka hem till sin ägare. Ibland händer det att ägare lämnar sin hund på ett hundpensionat och helt sonika lämnar kvar hunden utan att komma tillbaka. Ofta blir vi kontaktade när hundar redan finns på ett hundpensionat och de löpande kostnaderna för hunden gör att ägaren eller dödsboet ber oss så snart som möjligt ordna ett nytt hem för hunden. Vi besöker då hunden i pensionatsmiljön och ber om att få intervjua ägaren eller anhörig så grundligt vi kan för att få veta mer om hunden. Ibland kan vi ordna ett tillfälligt fosterhem och ta över det ekonomiska och praktiska ansvaret för hunden, i väntan på en permanent omplacering.
Sociala myndigheter. I många län finns det engagerade socialsekreterare som arbetar väldigt nära sin klient. Det kan vara obemedlade familjer där det finns hundar de inte längre praktiskt och/eller ekonomiskt kan ansvara för. Hundarna har det kanske inte tillräckligt bra, men inte så pass illa att länsstyrelsen skulle omhänderta hundarna, så de sitter lite mellan två stolar, och sociala myndigheterna försöker lösa situationen på ett sätt som passar både deras klient och som är en bra lösning för hunden. Ibland kan hunden stanna kvar i sin befintliga familj, men i de flesta fall blir vi inkopplade så pass sent på ärendet att vi ombeds ta över hundarna. Många av de hundarna är inte chipmärkta, vaccinerade, besiktade eller försäkrade och kan ha lindrigare tillstånd som avhjälps hos veterinären, så vi kan behöva få dem i fysiskt bra form inför en omplacering.
Dödsbon. Väldigt många hundar kommer till oss när ägaren har gått bort eller när en viktig person i hundens liv har avlidit och de övriga i familjen saknar förmåga att ha kvar hunden. Många pensionärer blir för gamla för att ha hund, och alzeimers och demens är väldigt vanliga orsaker till att hundens vård och vardag blir kraftigt eftersatt. Ibland har någon granne, vän eller anhörig tillfälligtvis tagit hand om hunden, och situationen behöver lösas nästan omgående då valet står mellan omplacering eller avlivning. Även här behöver vi ofta göra iordning de hundarna innan de kan bli omplacerade. Det är tex vanligt att hundarna är överviktiga eller att de har dålig tandstatus. Pälshundar kan behöva rakas ned eller få pälsen trimmad, klorna kan vara väldigt långa och lindriga ögoninfektioner, obehandlade öroninflammationer och dylikt upptäckt snabbt vid en första besiktning hos veterinären.
Veterinärer och djursjukhus. Vissa enskilda veterinärer eller personal på djursjukhus rekommenderar omplacering före avlivning när de får in bokningar på onödiga avlivningar av friska hundar. Tyvärr finns det ett stort mörkertal med hundar som avlivas. Men vi får ofta rycka in precis när hundägaren är inne för avlivning men kommer på andra tankar, och behöver där kunna erbjuda en omedelbar hämtning. Det finns olika orsaker till att man har bokat tid för avlivning och det gäller mycket sällan hundar som betett sig aggressivt utan det är oftast ägarens egen livssituation som föranleder ett sådant drastiskt beslut.
Hundtränare. Många hundskolor eller hundpsykologer kan rekommendera omplacering när de får en klient där de trots träning märker att det kan vara bättre för både hund och ägare att skiljas åt. Ett rasval eller aktivitetsnivå på en hund matchar inte alltid ägarens förkunskaper eller livsstil. I de flesta fall är det helt ”felfria” hundar, men de har kommit på fel plats i livet. Många valpar runt 6-7 månader av olika raser som fortfarande valpnafsar hårt, som skäller, drar i kopplet och har saknat guidning av en erfaren hundägare kommer på problemhundskonsultationer, och ibland känner ägaren att tillvaron med hunden och vardagen som hundägare inte riktigt blev som man hade tänkt sig. Det ska vara roligt att både ha hund och att vara hund. Då vi arbetar väldigt nära många hundpsykologer över hela landet är det också frekvent vanligt att vi blir rekommenderade att hjälpa någon även när det inte finns ett problembeteende, utan när livssituationen har ändrats så pass att det påverkat hundens liv. Ibland har hunden möjlighet att bo kvar i sin familj under tiden som omplaceringen tar. Självklart får vi även remiss på hundar ifrån problemhundsutredningar, och då redogör vi väldigt noga för hundens beteenden i olika situationen, ofta även med video.
Privatpersoner. 4-5 privatpersoner kontaktar oss varje dag med en förfrågan om vi kan hjälpa till att omplacera deras hund. Om vi kan hjälpa till beror på vilket län de bor i (så vi har en tillgänglig kontaktperson lokalt) vad det gäller för en hund och vad de för för framförhållning tidsmässigt. I de fall man inte har någon tidspress och man kan ha kvar sin egen hund hemma under den tid omplaceringen tar kan vi i de flesta fall hjälpa till. Det finns många fördomar om att en omplaceringshund måste vara en sk ”problemhund”. Så är inte fallet. Övervägande av de privatpersoner som kontaktar oss är det personer som är riktigt bra hundmänniskor, som känner sin hund väl och har tagit extra god hand om den genom hundens liv. Man kan ha höga krav på sig själv gällande hur hundens liv ska se ut, och hunden har både blivit väl omskött, vårdad, tränad och älskad. Men varför man kontaktar just oss är för att det ofta finns en tanke och en önskan om att hunden ska få det riktigt bra, och att man litar på vår omplaceringsprocess som granskar de familjer som hör av sig. De vanligaste orsakerna bakom omplacering är här bildandet av familj, skilsmässor, ändrade arbetstider, försämrad ekonomi så det har oftast inte alls med hunden i sig att göra.
Så det går inte att svara snabbt på vart våra hundar kommer ifrån då de alla har olika bakgrund. Vi försöker att hjälpa alla hundar som vi anser är omplaceringsbara, och hur gott om tid det finns för en omplacering är det som avgör vårt urval. Vi försöker också att kunna prioritera de hundar som faktiskt är avlivningshotade eller som står helt ensamma i världen, framför hundar som har en ägare men som bara vill att det ska ”gå snabbt”. Alla hundar som kommer in för omplacering försöker vi göra en så omfattande bakgrundsbild som möjligt på, även när de har haft flera hem så går vi bakåt i tiden. Det enklaste är att läsa vad vi så detaljerat berättar om varje hund på hemsidan, och man får gärna kontakta oss om man har några frågetecken.
Jag ville se lite hur han var med andra hundar i och med att familjen uttryckt att det inte alltid gick så bra. Min cocker Julie gick det jättebra med. När jag skickade ut min andra tik Nikki som inte gillar hundar i rumpen osv, så sa hon ifrån så som tikar gör och han svarade inte alls upp utan gick undan. Lucas är en liten försiktig kille, som inte ville komma och hälsa. Han gillade sonens tjej. Han sken till flera gånger och blev lite busig. Men kändes som att han inte har fått leka och busa så mycket i sina dagar. Gick mest runt och nosade och kollade läget. Han var inte ”hanhunds-kissig” som kissar över allt, såg han inte kissa en gång faktiskt. Trots både tikar och annan hane.
Han är en så fin hund. Som måste gå ner i vikt. Och bli omskött på klor och vid ögonen som rann. Om han får en ny omtänksam och kärleksfull familj som både ger honom motion och ett bra foder så han går ned, och lär honom lite enkla saker, och som har tålamod med att han behöver komma fram i sin egen takt och knyta an kommer de få en vän för livet.
