Hittehund har avsiktligt hållt en låg profil under sommaren både på sociala medier och genom att hemsidan inte har uppdaterats. Vi har sedan maj månad haft en intensiv period även om vi inte berättad vad vi har för oss. Två gånger om året brukar vi stänga själva omplaceringsverksamheten och koncentrera oss på att följa upp redan omplacerade hundar genom samtal och hembesök. I år hade vi stängt över hela sommaren för nya omplaceringar för att få ordentligt med tid för vår uppföljning. Då det inte bara rör hundar ifrån det senaste året utan hundar från längre tid tillbaka känner vi oss inte riktigt klara, men öppnar upp för nya hundar och hundägare vi kan hjälpa då behovet är stort och vi upplevt en desperation runt om i landet då vår verksamhet behövs mer än någonsin.
Vi kommer att uppdatera lite på hemsidan och i bloggen om hur det har gått för olika hundar och om deras vardag, och nu har vi precis uppdaterat hemsidan med en klok och vänlig amstaff, Django. Fler hundar kommer att presenteras nu inom de närmaste veckorna.
För närvarande har vi ingen möjlighet att ta tillbaka vår ordinarie telefontid varje eftermiddag utan vi hoppas att man har möjlighet att skicka ett mail till oss om man behöver hjälp eller är intresserad av att veta mer om någon av våra hundar. Detta för att vi ska kunna fördela tiden rätt och själva ha tid att ringa upp. Vi förstår att man helst vill ringa och talas vid per telefon när man är intresserad av en hund men det har länge varit ett problem att vår ingående telefontid om 15 timmar i veckan inte räcker till. Hälften av de som ringer behöver akut omplacera en hund och det gör att majoriteten av de som vill ha en hund ofta har svårt att komma fram. Vi ska försöka hitta en varaktig administrativ lösning på det!
Än så länge har vi en del hundar på väntelista runt om i landet och vi har fortfarande utrymme för att hjälpa till med några fler hundar. Vi lägger ned väldigt mycket förarbete på varje hund vilket gör att vi begränsar antalet hundar vi hjälper åt gången.
Det har kommit en del mail och funderingar kring vår ordförande Christines hälsa. Jag har varit väldigt sjuk i fem autoimmuna sjukdomar och har tagit ett långt och välbehövligt ”sommarlov” för att helt kunna fokusera på att bli friskare i lugn och ro på mitt lantställe. Jag kommer att återkomma till det. Flera känner till hur hälsoproblemen har påverkar driften av Hittehund i min roll som ordförande men jag har fått stor backup från andra medarbetare som gjort vad de har kunnat. Jag är friskare nu än jag har varit under de senaste åren och jag hoppas att det fortsätter i den riktningen!
Lördagen den 14 februari 2015, träffade vi Asta för första gången i ”hennes” sommarstuga. En lugn, lite ointresserad, lurvig hund. Fart o intresse blev det då hon träffade Jan-Eric (border collie, tik, 12 år) och de lekte hejvilt ute.
På söndagen kom Asta med familjer till oss. Asta var lugn inne och lekte glatt med Janne ute. Besöket upprepades nästa dag och gick lika bra då. Vi bestämde oss för Asta. Läs mer
Förra sommaren fick en veterinär i Uppsala in en bokning av en hund, en cockerspaniel som skulle avlivas.
Nicko var fullt frisk men överviktig och ovårdad i pälsen eftersom cockern är en ras där man regelbundet behöver sköta om pälsen. Denna fantastiska veterinär hade civilkurage nog att vägra att avliva Nicko, och ringde ett samtal till Sibylle som är mångårigt aktiv inom djurskydd av hemlösa katter, som i sin tur ringde Hittehund innan hon åkte till veterinären för att hämta Nicko.
Under några veckor bodde Nicko hos Sibylle tillsammans med alla katter, innan vi fick mail ifrån Bengt som bodde ensam efter att ha förlorat både sin fru och sin tidigare cocker. Han bodde själv i en rymlig villa med strandtomt och var pensionär, vilket matchade Nicko bra som själv var medelålders.
Vi hade då fått hjälp med Nickos päls och kunde lämna ifrån oss en vältrimmad mer välskött Nicko. Numera sköter Bengt Nickos päls själv och de åker på många utflykter runt om i landet i husbil och har blivit ett riktigt radarpar. Man blir så glad för Nickos skull, och att veterinären gjorde sig besvär att kontakta Hittehund. Nicko bodde i en 11barnsfamilj och där de hade köpt en schäfertik som inte fungerade tillsammans med honom, och då var den enkla utvägen att avliva Nicko. Tyvärr finns det alltför många hundar som avlivas på löpande band, som inte får samma chans som Nicko fick genom Hittehund.
Nu har det gått ett år och Bengt är så glad för Nicko. Vi fick precis nya bilder där Bengt berättar:
”Här är allt toppen, Nicko och jag har det fint, blivit mysvovve, en fin vän, vi har det så bra. Var en resa till Skåne, Ystad bland annat där vi bodde direkt vid havet. Nicko tyckte det var mysigt men ville inte bada, men på stranden gick det bra. Idag ska han klippas, det brukar gå bra, jag gör det själv, men nu när han såg förberedelserna så stack han och gömde sig, jag går leta… Du och Sibylle får ha så mycket tack att jag fick en mysig och snäll hund! Hälsningar från Morgongåva Hunden och jag.”
Har du problem med din hund eller vill du bara få bra privatträning? Under 15 års tid har vi haft ett samarbete med Stockholms bästa hundpsykolog; Carina Persson. Carina har både privatträning, problemhundsutredningar och instruktörsutbildningar. Vi samarbetar med flera hundpsykologer som vi får hundar på remiss ifrån, men vårt förstahandsval är alltid Carina. Faktum är att vi hellre skickar hundägare även ifrån andra län till Stockholm för att hitta rätt lösning så man kommer på rätt köl på en gång.
Ring Carina tel 073-612 67 66
Varför vi helst anlitar Carina på Hundklok är för att hon är så kunnig och inspirerande, och verkligen vänder hundägares missmod och frustration till att de återkopplar till oss med ett ”Tack, tack, hon var helt underbar, jag har fått sådan hjälp och rätt verktyg att jobba vidare med!”. Många hundinstruktörer eller hundpsykologer har påbörjat sin egen utbildning hos Carina, och det finns gott om duktiga hundmänniskor i Stockholm, men vi vill gå direkt till källan. Det är få hundpsykologer som arbetar år efter år, men Carina har en lång och gedigen erfarenhet av att lösa problem, (under 18 år) att läsa av människor och verkligen hitta en träningsform som passar just den hunden med sin ägare.
Vi kan remittera en hel del svåra hundar för hundutredningar hos Carina, som även är mycket kunnig på bakomliggande orsaker till ett beteende. Men framför allt är hon pedagogisk och får hundägaren att förstå. Vi får väldigt många förfrågningar om vi kan hjälpa till med omplacering av hundar där hundägaren upplever så pass grava problem med sin hund att de inser att hundens behov övergår deras kompetens och kunnande och därför vill att hunden ska få en mer erfaren familj. Dessa hundar med ofta förtvivlade ägare som inte vill omplacera men som inte ser något annat alternativ bortsett ifrån avlivning brukar få träffa Carina, i sällskap med en representant ifrån Hittehund. Vi kan behöva kunniga expertråd kring specifika problem, och brukar filma Carinas utvärdering av hunden så informationen följer med till nästa familj, som alltid kan återkoppla till Carina för fortsatt hjälp genom privatlektioner eller telefonrådgivning. Men det händer väldigt ofta att familjen som vänts sig till Hittehund för omplacering får så mycket hjälp av utredningen att de får nytt hopp och rätt verktyg till att förstå sin hund bättre. De kan få nya infallsvinklar på hur de ska hantera sin hund i de situationer som upplevts så problematiska att de under en längre tid känt sig oförmögna att ha hunden kvar. Det känns riktigt bra att flera hundägare efter att ha träffat Carina känner ny inspiration och att de istället jobbar tillsammans på en lösning. Ibland kan man som hundägare hamna i rejäla svackor och känna sig otillräcklig och då behöver man ett bra bollplank som kan läsa av hunden och pedagogiskt förklara på ett sätt som gör att man får en aha-upplevelse. Alla hundinstruktörer besitter inte Carinas positiva attityd och sociala kompetens i kombination med ett enormt hundkunnande. En hundpsykolog ska ju vara en person man får tillit och förtroende för, inte en person som kränker eller berättar för hundägaren vad de gör fel i förhållande till sin hund. Och informationen får inte vara ”flummig” utan presenteras konkret och visas i praktiken så hundägaren får den praktiska handledning man behöver för att vända ett beteende. Att man får ny energi och den där roliga träningsglädjen när man har fått hjälp av någon som verkligen kan läsa av en hund.
Den bästa omplaceringen kan ibland vara den som inte behöver bli av, ifall man älskar sin hund, men bara inte förstår sig på den i olika situationer ute, i förhållande till andra hundar eller människor. Det kan bli stressfullt att ha hund och inte längre så roligt som livet som hundägare kan vara. När man är på väg att ge upp, och istället får en ny energikick och en bedömning av hundens ”problem” och en introduktion i hur man kan förändra hundens inlärningsförmåga genom rätt motivation, då kan tankarna på en omplacering avstanna.
Ganska ofta blir vi kontaktade av familjer som redan har en avlivningstid inbokad men ringer oss för att fråga om vi kan omplacera en hund med ett beteende som i deras familj är problematiskt. Då behövs det göras en bedömning av hundens förutsättningar att kunna omplaceras och knyta an i en ny familj. Ibland har vi akut tagit hem en hund i fosterhem vars ägare inte varit helt uppriktiga kring hundens sämre sidor så våra fosterhemsfamiljer behöver vägledning i hur hunden genom träning ska bli omplaceringsbar.
Det händer även att hundar vi har omplacerat som kan räknas som lite ”svårare” hundar av olika anledningar, efter en kortare eller längre tid i sin nya familj har ägare som behöver lite mer engagemang och coaching.
Carina Persson är vårt hemliga vapen, det sista kortet i leken som hejdar omplaceringar, avlivningar och som nästan alltid hittar en lösning. Och det är inga snabba quick fix, utan ordentliga utvärderingar kring ett beteende och en hunds livssituation i kombination med ägarens kunskapsnivå så träningen blir fungerande i vardagen även efter besöket. Det vi även uppskattar hos Carina är hennes förmåga att ärligt återge en utvärdering av en hund som inte lämpar sig för vidare omplacering. Det är inte lätt för någon att ta emot ett besked att en hund inte har rätt förutsättningar att omplaceras. Den kan vara aggressiv och bli farlig i vissa situationer eller med fel hantering, eller vara så pass rädd att det ställs enorma krav på hur hundens vardag ska se ut för att hunden ska kunna fungera i vårt samhälle. Carina kan ofta ge ägaren rätt verktyg att bättre kunna hantera sin hund i svåra situationer, men alla hundar kan inte med den bästa träning bli helt komplikationsfri.
Carina är själv aktiv inom flera hundsporter framför allt med sin bordercollie Pop. Hon vann SM i Freestyle 2012, tvåa i heelwork och vann även Agriacupen och tävlar för landslaget i båda sporterna.
https://youtube.com/watch?v=pXBFVWyurUo%3Frel%3D0
Hon har även ett nära samarbete med veterinärkliniker vid smärtutredningar och där man kan utesluta att en hund ändrat sitt beteende pga sjukdom eller smärta, utan hundägaren behöver rätt verktyg för att träna in ett annat beteende i situationer där en hund är tex utåtagerande, osäker eller direkt aggressiv. Hittehund rekommenderar varmt Carina vid både privatträning och kurser, och hon har räddat många hundars liv genom att få hunden omplaceringsbar genom rätt träning och handledning för våra fosterfamiljer. Carina går även att boka för klubbar, föreningar och träningsgrupper. Hon har en lokal centralt i Sundbyberg men gör även hembesök. Maila info@evabodfaldt.com för information. Man når Carina på tel 073-612 67 66
att från den stunden fanns det inget du och inget jag
vi blev ett
när vi inte var tillsammans var vi bara två halvor
en saknad…………….. Älskade Älskade Pärlan
I dag den 11 april är det ett år sedan du lämnade oss.
Ett år av tårar
Ett år av tacksamma minnen.
Ingen som Du.
Jag vore ingenting utan Dig.
Till de personer som gjorde det möjligt att vi fick leva sida vid sida, och jag vet att vi inte är något unikum, även om jag gärna vill tro det, vi är många som med hjälp av Hittehund har hittat varandra och fått upplevt samma fantastiska möte, samma närhet, samma kärlek, jag vill tacka er för allt arbete som ni lägger ner, för all kärlek som ni sprider, ni är fantastiska. Christine och Lena-Maria, ni kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.
Texten nedan skrev jag två veckor efter Pärlans död.
29 april 2014 kl 14:39
Pärlan på Modets Ö
Idag är första dagen som jag kör hemifrån sedan Pärlan. Det har gått över 2 veckor nu. På ett sätt känns det som om hon fortfarande är kvar. Hon är ju här bredvid mig. Jag behöver bara sträcka ut handen för att känna hennes fluffiga päls, hennes huvud i min hand eller hennes sträva tunga mot min arm. Jag är på Hovdala, promenerar i det vackra vårvädret. Vitsipporna blommar och bokarnas gröna blad dallrar i den lätta brisen. När jag går behöver jag bara vända mig om så är hon där. Alltid nära, alltid bakom mig. Hon går i mina spår, följer mina händer som visar hur hon ska gå för att undvika leriga gropar, snåren med taggiga buskar eller svåra passager. När vi kommer till ån stannar vi för att dricka som alla andra gånger. Jag hoppar över till ”vår” ö. Pärlans rädsla för vatten hindrade henne i början att hoppa på stenarna i vattnet för att nå ön. Men det kom en dag, då hon övervann den rädslan. En av många rädslor som både Pärlan och jag övervunnit tillsammans. När den ena har varit rädd så har den andra funnits där, stöttat och uppmuntrat. Nu är vi så mycket starkare. Två halvor har blivit en hel. !!!!! Jag slår mig ner på ön. Bland alla vitsippor. Solen värmer mina axlar, jag lyssnar på åns rofyllda brus och fåglarnas sång. Jag sträcker ut handen för att smeka min vän. För att få sitta nära nära och bara njuta av naturen, det vackra vädret och varandras sällskap. Som vi så ofta brukar göra, här på ”vår” ö. Men mina händer hittar inte den fluffiga pälsen, mina händer famlar, jag känner ingen varm kropp att lägga armarna runt. HON ÄR INTE DÄR!!!!!! Hon har gått och hon har lämnat mig ensam. Fåglarna har slutat sjunga. Den stilla brisen har blivit en kall vind. Solen har gått i moln. Vitsipporna har nästan vissnat ut. Jag fryser och nu vill jag bara lämna denna plats som genom en sekund har blivit ogästvänlig. Och så långt från den rofyllda plats den alltid har varit. Jag hoppas att jag kan återvända en dag och upptäcka det vackra igen. Där på vår ö. Där på den plats som Pärlan fått sin sista viloplats. Adjö min älskade Pärla. Jag vet att du går bakom mig. Jag kan känna Din närhet. Och jag VET att det kommer en dag då jag ska känna din sträva tunga. Och du ska känna min trygga famn.
Och våra blickar ska mötas återigen.
”Då ni är sorgsna, blicka åter in i ert hjärta, och ni skall se att ni i verkligheten gråter över det, som en gång skänkte er glädje.”
Efterord av Christine:
Igår var det exakt 1 år sedan Hittehund´s Pärlan lämnade jordelivet. Hittehund handlar så mycket om att hitta djurmänniskor med hjärtat på rätt ställe. Personer vars hundar betyder ”allt” för dem. När vi hittar en familj där en hund får en sådan central och viktig roll är det bara en sak som är ledsam, och det är att den dag det är dags för hunden att lämna oss får man ta del av hundägarens smärta. Man delar den smärtan. För man vet genom så många samtal, återträffar, fbchattar, mail och alla typer av olika uppdateringar man fått tillbaka under ett helt hundliv, hur betydelsefull hunden har blivit i sin nya familj. Och det hör till livet att det sista året tipsa om rätt kosttillskott, ledprodukter och råd om hur man underlättar livet för den äldre hunden. Det finns väldigt mycket man kan göra för seniorhundar och våra hundägare har ofta ett engagemang lite utöver det vanliga och tar till sig den informationen. Men åldern är den enda faktor man inte kan påverka, utan man får ta avsked med den vetskapen om att man under hela hundlivet alltid har gjort sitt allra bästa för sin hund.
Åsa är en matte som nu är halv. Hon gjorde precis allt för Pärlan, som kom till Hittehund så vanvårdad, tovig och mager med eksem, som farit så illa genom ett pärlband av familjer innan hon lämnades till oss. Där tog Lenamaria vid i Skåne som fosterhem och helade Pärlan och gjorde henne friskare, och sedan skolades hon in ömt och varsamt med sin nya matte Åsa. De fick många år tillsammans, men inte tillräckligt många år, för det får man aldrig med en hund som man älskar.
När Pärlan inte längre fanns bland oss var det ingen som kunde förmå sig till att basunera ut det på vår hemsida eller Facebook. Hon var en så betydelsefull och genomsnäll och magiskt vacker hund att det gick inte att berätta att hon var borta. Men det är hon. Dock lever hon kvar hos Åsa så starkt att det smärtsamma minnet inte kan blekna så pass att man ens kan forma tanken kring att ta emot en ny individ. Men tiden blir mogen, man vet bara inte när. Pärlan var Åsas once in a lifetime dog och hon är inte ersättningsbar, och jag vill inget hellre än att en annan hund skulle få chansen att ta del av allt som Åsa och hennes man kan erbjuda en hund. Men det är en smärtsam process att ha delat sitt liv med en hund som nu är borta, och man bara är tom. Det finns så enormt mycket känslor med i beslutet att ta sig an en vuxen hund, lära känna den, älska den, leva sitt liv tillsammans, vårda den, och sedan skiljas. Men ni är många som har följt fina Pärlan genom åren eftersom Åsa alltid varit flitig på att skicka in uppdateringar och bilder. Hon finns inte längre bland oss. Åsa har äntligen kunnat formulera det i ord, att Pärlan är borta. Och varje gång vår telefon ringer och någon behöver omplacera sin hund, har jag Åsa i bakhuvudet. Det får ta den tid det tar. Men Pärlan kommer sända rätt hund i Åsas väg förr eller senare. Det kommer inte att bli en ny Pärla, förmodligen inte ens en hund som påminner om Pärlan till utseendet, utan en helt ny individ. Och den hunden kommer bli så älskad.
För en vecka sedan fick jag ett samtal ifrån en okänd kvinna. Hon berättade om sin hunderfarenhet och sina tidigare hundar, och när hon återgav den senaste hunden som nu var borta bröt sig rösten och det stockade sig i halsen. Jag blev alldeles varm, för då fick jag en så fin känsla för vad deras tidigare hund hade betytt. Hon berättade om hundens egenskaper, den sista tiden, och avskedet, och rösten höll inte riktigt mellan orden. För oss som vill hitta just de hem där hundarna är viktiga är det något positivt. Hon ska träffa en av våra skyddslingar inom några veckor. Och det hoppas jag klickar. Vi placerar hundar med känsla, och vill gärna att de tillträdande hemmen inte bara har känsla för hundar utan att de älskar dem över allt annat.
I fredags var jag och hälsade på Cnaster och hans nya husse och matte. Att han bara bott där mindre än en månad var mycket svårt att se. Han hade funnit sig väl tillrätta och trivdes verkligen i sitt nya hem. Jag förstår honom, ett stort, vackert och rymligt hus med massor av plats för inomhus träning när vädret inte lockar till några längre utevistelser, en härlig trädgård att träna och leka i och en underbar husse och matte. Cnaster tyckte också det var roligt med besök, men lyssnade fint på husse och matte när han ville hälsa lite väl livligt på mig och min dotter som följt med. Som för övrigt också blev mycket förtjust i Cnaster, som lärde sig snabbt att där var en liten tjej som var riktigt duktig på att kli ryggen och nacke på ett härligt sätt.
Allt har fungerade mycket bra och de hade hunnit börja träna så smått med honom, vilket också fungerade mycket bra. De visade när de tränade uppletande och Cnaster satt lugnt och väntade på sitt kommando, jobbar ivrigt, men lugnt och metodiskt och utan ett ljud, fast han är en schäfer.
Husse och jag som har samma bruksbakgrund pratade en hel del om hundar och träning, husse har en stor kunskapsbank att plocka ur och vi får säkert se Cnaster på tävlingsbanan längre fram om de bestämmer sig för det. Matte som inte ville ha schäfer från början, hanterade Cnaster på ett så lugnt och självklart sätt med mycket kärlek, kommer kanske att börja träna rallylydnad med honom längre fram och med den kontakten och följsamheten kommer det att bli en tuff konkurrent för de som är ute och tävlar om de bara vill.
De syntes att kärlek och glädjen fanns åt båda hållen, både hund till människa och människa till hund, precis som det ska vara, en ömsesidig respekt som bygger på tillit och kärlek. Förutom all kärlek i form av kontakt, härligt mys, och lek, hade de även ordnat flera fina liggplatser till honom i form av stora härliga mjuka hundsängar och Cnaster visste mycket väl vad som fanns i skåpet, när matte gick till hans eget mat och godis skåp i köket, men väntar lugnt och tålmodigt på att se vad som vankas. Cnaster som lätt toucha vid husse eller matte och genast får svar i form av en strykning eller lite kli och ett stort leende. De värmer i hjärtat att se deras fina naturliga relation.
Jag kan bara säga att jag vet att Cnaster har hamnat rätt, de kommer att ge varandra så mycket åt båda hållen i en massa år.
De har fått en hund med stort hjärta, stor arbetslust och en stor vilja att samarbeta och Cnaster har fått en matte och husse som ger honom en massa kärlek och med stor kunskap om hur de skall ge honom det han behöver.
När Helix kom ut på Hittehunds sida på fb och hemsidan, så kom det många svar. Väldigt många lät dessutom mycket trevliga och som bra alternativ! Det är alltid svårt att välja ut några stycken av 100tals mejlsvar. Men man kan säga att de som lägger ner lite tid med att skriva personligt och lite längre fångar lättare ens intresse. Vi valde bland annat ut Susannes brev. Det lät verkligen som en genuin hundmänniska! Jag ringde till henne och vi klickade direkt. Det kändes som om vi pratat förr.
Jag pratade med Helix unga matte och hon höll med. Hon skrev: ”Jag tror ni har hittat den rätta matchningen.”
Jag bjöd in Susanne att komma till mig och bo över natten. För då kunde hon och jag lära känna varandra lite mera. Helix matte och Susanne kunde träffas hos mig på neutral mark och känna efter om det kändes rätt.
Det gick precis lika bra som jag hoppades. Helix är en ung, okomplicerad hund. Han behöver bland annat träna på att gå i koppel, men det kommer nog att bli bra när de nu ska börja på vardagslydnadskurs! Susanne och jag har hållit kontakt och hon rapporterar ofta om hur de har det.
De bor i ett stort hus i en mindre stad och har ett sommarställe bara 10 minuter bort där det finns gott om ytor att vara lös på. Paradiset för en hund.
Susanne skrev nyligen ”Hej Agneta o tack för tipsen! Jag kan glädja dig med att Helix har genomgått en stor förändring, på kort tid. Vi är på väg åt rätt håll. Han lyssnar och har lärt nya kommandon; Ligg och Stanna / Vänta / Varsågod – Gå fint. Har fått leksaker med olika namn och vet vilken han ska hämta… Han tuggar inte i kopplet – jag har ögonkontakt och berömmer “gå fint” när han gör det. Han var helt underbar med vår lilla ettåring (barnbarnet) Valdemar – försiktig och ömsint. Detta var min största ängslan, hur går det med Helix o mitt barnbarn. Familjen har rest hem till Köpenhamn idag och både min son och hans sambo Maria älskar Helix. (Även om min son Adam utbrast vid första anblicken – “du är inte klok mamma som har skaffat en så stor hund!” Då ska man veta att resten av familjen i DK bara har småjyckar, typ Yorkshire). Helix samlade upp varenda smula Valdemar tappade på golvet och satt troget vid hans sida under varje måltid – utan att vara störande eller tiggande, bara i vänteposition. Valdemar stoppade in hela handen med gröt i munnen på Helix som bara slickade försiktigt. Bägge var i golvhöjd mycket av tiden, Valdemar blev våt av allt slickande men brydde sig inte. – Gissa om jag var lättad – och glad!”
Det kommer säkert snart rapport igen från Helix och Susanne. Just nu håller de på att lära känna varandra så bra som möjligt!
Igår eftermiddag packade vi korgen med kamera, hundleksaker och en massa gott, för att träffa labradoren Neo som söker ny familj genom Hittehund.
Neo är en charmig individ med mycket motor och egna idéer.
Eftersom Neo älskar människor är han mycket enkel att tycka om. Jag fick hjälp av min son Simon och träffade en 2,5-årig charmör av rasen labrador som jag uppfattade som en härlig mix av turboladdad pansarvagn och tjuren Ferdinand. Neo är en glad, positiv och väldigt fysisk hund. Neo gillar att använda sin kropp liksom han älskar att jobba TILLSAMMANS med sina människor. Neo flyttade som valp till mattes son med sambo. För ca ett år sedan kunde de pga separation inte behålla Neo som då fick flytta till nuvarande matte.
Matte hade lovat att ställa upp som hundvakt men hade inte planerat för att bli hundägare på heltid. I samband med flytten till nuvarande matte kastrerades Neo. Neo och matte har gått lydnadskurs och grundkurs i rallylydnad. Att ”gå i skola” och jobba ihop med matte är något som Neo verkligen gillar. Liksom att bära ved eller tjänstgöra i trädgården som ”buskröjare”. Neo är även friröntgad på höfter och armbågar.
När vi ses på ett grönområde som är ”bortaplan” för Neo, studsar han glatt ur bilen och blir överlycklig när han inser att det finns människor som är intresserade av HONOM.
Neo visar sin uppskattning genom att studsa på oss och hälsa i våra händer med sina tänder mycket entusiastiskt. Detta är typiskt för Neo när han träffar bekanta eller människor som tar kontakt med honom och för att dämpa honom brukar matte ge honom en kamptrasa att hålla i när det kommer besök. Personer som ignorerar Neo, bevärdigas inte med en blick.
Neo går fint på löst koppel men kan kasta sig mot en trevlig människa som tagit kontakt, en möjlig leksak eller något annat intressant. Det var en trevlig eftermiddag, och mer information om labben Neo finns att läsa på hemsidan. Han bor kvar i sin befintliga familj på Öland i väntan på rätt hem.
Igår hängde killarna bland annat med till stallet. Nemas problemas med hästar tyckte Balder, de var trevliga att titta på. Han och Shadow sov som två stockar i bilen medan jag tog en liten tur i närheten. Åka bil är för övrigt en rolig sysselsättning om man frågar Von Fluff, han sitter i baksätet (med säkerhetsbälte för den som undrar) och spejar ut genom fönstret med stort intresse.
Dessutom hjälpte han till att städa. Först gick jag med sopborsten och samlade ihop alla dammråttor och hårtussar i en fin hög. Efter kom Balder och skulle kontrollera minsta gruskorn, och för att göra det var han ju tvungen att sprida ut högen lite för att verkligen kunna se vad den innehöll… golvmoppen var också en fenomenal pryl, det blev ju blött efter den, och så gick den att slå på med tassarna och försöka gripa tag i, men det smakade mindre bra.
Sen var det någon som upptäckte att det går utmärkt att smita ut när det kommer någon som går i ytterdörren… så två gånger fick jag hämta en liten lapphund som var väldigt nöjd med att ha lyckats ta sig ut, men mindre nöjd med att bli infångad igen. Sista rundan lyckades han dra med sig ett styck labrador på också, så då var det två skitnöjda killar som traskade in på grannens tomt och bedrev lite undersökande verksamhet. Mindre nöjd matte saknar sina kompostgaller.
Idag tog vi en liten sovmorgon efter att en viss liten herre hade börjat dagen med dålig mage. Man ska ju lära sig något nytt varje dag, och idag blir det hur jag ska tvätta trasmattor i ett badkar… Tiggandet går framåt, det var en väldigt social och intresserad herre vid frukosten!
Efteråt blev det en stunds passivitetsträning när det skulle skickas en del mail och annat administrativt. Urtrist tyckte killarna och la sig lite här och var med varsitt ben istället. Balder älskar att ligga på dörrmattan innanför ytterdörren, där är det svalt och skönt.
Vid tandborstningen var det någon som prompt skulle vara med i badrummet och undersöka vad som var på gång. En gul tvättsvamp som bor under handfatet är fenomenalt rolig när man är en valp. Den har krympt en fjärdedel i storlek och blivit lite skulpterad i förbifarten också. Tydligen låg den inte bra där den var satt, utan skulle delas upp i fler bitar. Väldigt hjälpsam kille… men till slut gav han upp och la sig tillrätta istället. Inte helt lätt att balansera över, bredvid och runt honom för att kunna tvätta ansiktet och borsta tänderna måste jag medge, men kul att han vill vara med.
Tröttsamt att hålla koll
Dessutom har vi roat oss med att – mitt i regnet – ge oss ut på en runda genom stan, där vi roade oss med att speja på änder och andra sorters sjöfåglar. Lillkillen är väldigt trevlig att gå med, han håller sig ganska nära och drar inte i kopplet. Eller linan som var fallet idag. Väldigt praktiskt att ta en långlina och sätta en hund i varje ände och sen hålla på mitten. Bra idé att ha vantar på sig dock.
Generellt sett är det en liten filur som uppskattar att se på saker, han tycker om att undersöka och om det är något främmande som är lite småläskigt kan man först skälla ut det en stund med tydligt markerande ”boff boff”-skall, för att sedan sicksacka sig fram och undersöka, gärna först efter att labrador har varit framme. När Shadow tyckte att det var en underbar idé att ta årets första dopp vid en båtramp (matte tyckte inte att det var ett fullt lika fantastiskt beslut) stod Balder och blängde förvånad på honom med en min som klart ifrågasatte hur Shadow resonerade. Varje vattenpöl som korsades gjorde så efter en stunds inspekterande och noggrant övervägande. Det märks att han gillar kylan, men inte blötheten.
Lyckan blev fullkomlig när vi hittade en hög snö som inte smält bort än. Det grävdes, det hoppades, det sorkskuttades (vilket han letar efter på alla möjliga lämpliga ställen) och det lektes kurragömma bakom vallen. Hade han kunnat misstänker jag att högen förflyttats till tomten. Jag tror vi var kvar i nästan 10 minuter vid snöhögen. Den var helt klart en av dagens roligaste stunder.
På vägen hem gick vi en sväng förbi farbror, och där hälsade han jättefint (han har slutat nypas i händerna nästan helt, om det är något som är lite för roligt kan det komma ett litet nyp men annars sköter han sig) och övergick sen till att agera mossrivare, alternativt försöka gräva sig till Kina. Vi funderade lite över vilket alternativ det var, men kom inte fram till något. Vilket det än var så tyckte Shadow också att det var en festlig idé, men farbror var inte lika road av det, och tyckte inte att det var en riktigt lämplig placering med ett hål så nära trappan till ytterdörren heller. Konstiga somliga människor är ^_^.
Det är en oerhört trevlig och charmig liten kille som flyttat in här; smart, lyhörd, artig och påhittig, älskar lek och kel. Han har också börjat bjuda in till de senare på eget initiativ nu, och tycker att det är väldans trevligt att bli kliad på magen. Väldigt mysig och vill gärna sitta i knäet eller ligga på en i sängen, han har också minskat ner sitt juckande (resultatet av stress) rejält. Idag har han försökt en enda gång och då har det räckt att säga ”ah-ah” i lättsam ton och erbjuda något gott istället så har det räckt. Håller tummarna för att det håller i sig. I övrigt är det egentligen bara resursförsvaret och vissa fula tendenser i hundmöten som behöver jobbas på. Han har viss passivitet och impulskontroll, iallafall så mycket som man kan förvänta sig av en 6 månaders unghund av arbetande ras. Är man lugn och respektfull mot honom och visar kärlek är det med samma beteenden han svarar. En väldigt okomplicerad pälsboll som kommer bli en fantastisk följeslagare till någon. Han arbetar snyggt med ställandet, så jag tror att det vore en underbar jakthund, varvat med soffpotatis. Det verkar också som att han har en bra näsa (ska testat senare i veckan) så där tror jag han kan göra bra ifrån sig med någon som är intresserad av det. En cool kille för en aktiv ägare helt enkelt, och jag har lärt mig mycket av honom bara på de här få dagarna han varit här. Ska bli spännande att se vad han fortsätter bjuda på och utvecklas till!
Dag 1 med Zorro, som numera går under sitt kennelnamn Balder (ny start, nytt namn efter att ha pratat med Hittehund igår), började efter en lugn natt. Lillkillen var duktig och väckte mig försiktigt genom att slicka på handen för att få gå ut och kissa – vilket jag efter två retrievers som inte är riktigt lika diskreta inte förstod, med resultatet att jag ska bedriva lite trasmattetvätt senare. Men han sa till fint, så där är det jag som får skylla mig själv – nu har jag lärt mig det.
Sen tyckte Balder att kl 7.00 är en utmärkt tid att gå upp en söndag, vilket vi andra inte riktigt höll med om. Efter lite övertalning (inklusive försöka använda ett par sockor som kamptrasa, spikbälte och mina händer som tuggleksak) var det en fluffig herre som till slut la sig tillrätta i sängen gnagandes på ett ben.
Vid frukosten märktes bristen på passivitetsträning tydligt, han hade astråkigt på ren svenska, och försökte få igång någon typ av aktivitet genom intensivt skällande. Resultatet blev ett antal ömma öron och en lapphund som till slut la sig i bädden och surade.
På promenaden skötte han sig fenomenalt, han går fantastiskt bra i koppel, men kan vara lite ful i mun i vissa hundmöten. Det går inte fort att gå sin runda med två hundar som ska nosa på allt och en matte som letar tussilagos. Enligt appen Runkeeper tror jag vi hade en snitthastighet runt 1 km per 20 minuter. Men mysigt hade vi i det blåsiga vårvädret, och flygande löv som svischar förbi var tydligen hysteriskt roligt om man är 6 månader. Balder hittade en trasig tennisboll som han undersökte en stund, medan Shadow tyckte att livet var extremt orättvist eftersom han inte hittade den först. Hemma igen (efter att ha gått genom centrum via ån där vi tittade på änder) fick de varsitt tugg och när det var slut somnade de på varsin våning i huset och vilade middag.
När de vaknat igen körde vi hundspel ett varv, Balder tyckte väl inte att det var det roligaste – varför kunde han inte bara få godisarna direkt? Sen tyckte jag att jag skulle vara smart och organisera om lite bland hundsakerna. Lättare sagt än gjort med två hundar som skulle hjälpa till; leksaker skulle inventeras och testas, bollar och ben skulle räknas, linor och koppel skulle undersökas grundligt, likaså ett skåp. Det var också någon som tyckte att han skulle lägga sig mitt i röran, inte helt enkelt att rulla ihop och sortera linor när det ligger en hund på dem.
Dessutom har bägge hundarna konstaterat att den andra gillar dragkamp och lekte idag ordentligt för första gången. De har rusat runt utomhus och jagat varandra, men inte kampat – om den ena greppat något har den andra släppt, men med en lång fleecefläta med ett leksaksben på mitten blev det en stunds lattjande till slut.
Nu ligger bägge och tar det lugnt vid mina fötter (äntligen) så jag och mina händer får vila. Ett av problemen med Balder är nämligen hans bitande, vilket är en överslagshandling som kommer ur stress orsakad av frustration. Tex om han vill ha uppmärksamhet eller komma åt något och jag blockerar honom hamnar handen i munnen. Han verkar även tycka att det är en sorts lek i vissa stunder, men vi jobbar på att det är trist att tugga på händer och att det händer roligare saker om man släpper eller gör något helt annat redan från början. Jag trodde aldrig att jag medflit skulle lära en hund sitta och tigga, men den är en av sakerna som står på schemat för Von Fluff. Hellre tigga än bita, tanken är att ersätta ett beteende med ett annat mindre skadligt.
Jag kan lägga till att det är en galet trevlig liten hund – han är stabil och modig i grunden, uppmärksam och gillar att tänka själv. Följsam, uppmärksam och mysig när han vill är andra egenskaper. Han vill väldigt mycket den lilla filuren, så han kommer bli en fantastisk partner till någon som vill vara väldigt aktiv och tex jobba med spår, agility, lydnad eller liknande.
Vi kommer att uppdatera lite på hemsidan och i bloggen om hur det har gått för olika hundar och om deras vardag, och nu har vi precis uppdaterat hemsidan med en klok och vänlig amstaff, Django. Fler hundar kommer att presenteras nu inom de närmaste veckorna.
Jag har varit väldigt sjuk i fem autoimmuna sjukdomar och har tagit ett långt och välbehövligt ”sommarlov” för att helt kunna fokusera på att bli friskare i lugn och ro på mitt lantställe. Jag kommer att återkomma till det. Flera känner till hur hälsoproblemen har påverkar driften av Hittehund i min roll som ordförande men jag har fått stor backup från andra medarbetare som gjort vad de har kunnat. Jag är friskare nu än jag har varit under de senaste åren och jag hoppas att det fortsätter i den riktningen!
inte bra där den var satt, utan skulle delas upp i fler bitar. Väldigt hjälpsam kille… men till slut gav han upp och la sig tillrätta istället. Inte helt lätt att balansera över, bredvid och runt honom för att kunna tvätta ansiktet och borsta tänderna måste jag medge, men kul att han vill vara med.
