Ett Evigt Tack – Till minne av Pärlan!

den där dagen

i köket

då dina ögon mötte mina

då tiden stannade

inte för ett ögonblick kunde jag ana

att från den stunden fanns det inget du och inget jag

vi blev ett

när vi inte var tillsammans var vi bara två halvor

en saknad……………..
Älskade Älskade Pärlan

I dag den 11 april är det ett år sedan du lämnade oss.

Ett år av tårar

Ett år av tacksamma minnen.

Ingen som Du.

Jag vore ingenting utan Dig.

Till de personer som gjorde det möjligt att vi fick leva sida vid sida, och jag vet att vi inte är något unikum, även om jag gärna vill tro det, vi är många som med hjälp av Hittehund har hittat varandra och fått upplevt samma fantastiska möte, samma närhet, samma kärlek, jag vill tacka er för allt arbete som ni lägger ner, för all kärlek som ni sprider, ni är fantastiska. Christine och Lena-Maria, ni kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Texten nedan skrev jag två veckor efter Pärlans död.

29 april 2014 kl 14:39

Idag är första dagen som jag kör hemifrån sedan Pärlan. Det har gått över 2 veckor nu. På ett sätt känns det som om hon fortfarande är kvar. Hon är ju här bredvid mig. Jag behöver bara sträcka ut handen för att känna hennes fluffiga päls, hennes huvud i min hand eller hennes sträva tunga mot min arm. Jag är på Hovdala, promenerar i det vackra vårvädret. Vitsipporna blommar och bokarnas gröna blad dallrar i den lätta brisen. När jag går behöver jag bara vända mig om så är hon där. Alltid nära, alltid bakom mig. Hon går i mina spår, följer mina händer som visar hur hon ska gå för att undvika leriga gropar, snåren med taggiga buskar eller svåra passager. När vi kommer till ån stannar vi för att dricka som alla andra gånger. Jag hoppar över till ”vår” ö. Pärlans rädsla för vatten hindrade henne i början att hoppa på stenarna i vattnet för att nå ön. Men det kom en dag, då hon övervann den rädslan. En av många rädslor som både Pärlan och jag övervunnit tillsammans. När den ena har varit rädd så har den andra funnits där, stöttat och uppmuntrat. Nu är vi så mycket starkare. Två halvor har blivit en hel. !!!!! Jag slår mig ner på ön. Bland alla vitsippor. Solen värmer mina axlar, jag lyssnar på åns rofyllda brus och fåglarnas sång. Jag sträcker ut handen för att smeka min vän. För att få sitta nära nära och bara njuta av naturen, det vackra vädret och varandras sällskap. Som vi så ofta brukar göra, här på ”vår” ö. Men mina händer hittar inte den fluffiga pälsen, mina händer famlar, jag känner ingen varm kropp att lägga armarna runt. HON ÄR INTE DÄR!!!!!! Hon har gått och hon har lämnat mig ensam. Fåglarna har slutat sjunga. Den stilla brisen har blivit en kall vind. Solen har gått i moln. Vitsipporna har nästan vissnat ut. Jag fryser och nu vill jag bara lämna denna plats som genom en sekund har blivit ogästvänlig. Och så långt från den rofyllda plats den alltid har varit. Jag hoppas att jag kan återvända en dag och upptäcka det vackra igen. Där på vår ö. Där på den plats som Pärlan fått sin sista viloplats. Adjö min älskade Pärla. Jag vet att du går bakom mig. Jag kan känna Din närhet. Och jag VET att det kommer en dag då jag ska känna din sträva tunga. Och du ska känna min trygga famn.

Och våra blickar ska mötas återigen.

”Då ni är sorgsna, blicka åter in i ert hjärta, och ni skall se att ni i verkligheten gråter över det, som en gång skänkte er glädje.”

 

Efterord av Christine:

Igår var det exakt 1 år sedan Hittehund´s Pärlan lämnade jordelivet. Hittehund handlar så mycket om att hitta djurmänniskor med hjärtat på rätt ställe. Personer vars hundar betyder ”allt” för dem. När vi hittar en familj där en hund får en sådan central och viktig roll är det bara en sak som är ledsam, och det är att den dag det är dags för hunden att lämna oss får man ta del av hundägarens smärta. Man delar den smärtan. För man vet genom så många samtal, återträffar, fbchattar, mail och alla typer av olika uppdateringar man fått tillbaka under ett helt hundliv, hur betydelsefull hunden har blivit i sin nya familj. Och det hör till livet att det sista året tipsa om rätt kosttillskott, ledprodukter och råd om hur man underlättar livet för den äldre hunden. Det finns väldigt mycket man kan göra för seniorhundar och våra hundägare har ofta ett engagemang lite utöver det vanliga och tar till sig den informationen. Men åldern är den enda faktor man inte kan påverka, utan man får ta avsked med den vetskapen om att man under hela hundlivet alltid har gjort sitt allra bästa för sin hund.

Åsa är en matte som nu är halv. Hon gjorde precis allt för Pärlan, som kom till Hittehund så vanvårdad, tovig och mager med eksem, som farit så illa genom ett pärlband av familjer innan hon lämnades till oss. Där tog Lenamaria vid i Skåne som fosterhem och helade Pärlan och gjorde henne friskare, och sedan skolades hon in ömt och varsamt med sin nya matte Åsa. De fick många år tillsammans, men inte tillräckligt många år, för det får man aldrig med en hund som man älskar.

När Pärlan inte längre fanns bland oss var det ingen som kunde förmå sig till att basunera ut det på vår hemsida eller Facebook. Hon var en så betydelsefull och genomsnäll och magiskt vacker hund att det gick inte att berätta att hon var borta. Men det är hon. Dock lever hon kvar hos Åsa så starkt att det smärtsamma minnet inte kan blekna så pass att man ens kan forma tanken kring att ta emot en ny individ. Men tiden blir mogen, man vet bara inte när. Pärlan var Åsas once in a lifetime dog och hon är inte ersättningsbar, och jag vill inget hellre än att en annan hund skulle få chansen att ta del av allt som Åsa och hennes man kan erbjuda en hund. Men det är en smärtsam process att ha delat sitt liv med en hund som nu är borta, och man bara är tom. Det finns så enormt mycket känslor med i beslutet att ta sig an en vuxen hund, lära känna den, älska den, leva sitt liv tillsammans, vårda den, och sedan skiljas. Men ni är många som har följt fina Pärlan genom åren eftersom Åsa alltid varit flitig på att skicka in uppdateringar och bilder. Hon finns inte längre bland oss. Åsa har äntligen kunnat formulera det i ord, att Pärlan är borta. Och varje gång vår telefon ringer och någon behöver omplacera sin hund, har jag Åsa i bakhuvudet. Det får ta den tid det tar. Men Pärlan kommer sända rätt hund i Åsas väg förr eller senare. Det kommer inte att bli en ny Pärla, förmodligen inte ens en hund som påminner om Pärlan till utseendet, utan en helt ny individ. Och den hunden kommer bli så älskad.

För en vecka sedan fick jag ett samtal ifrån en okänd kvinna. Hon berättade om sin hunderfarenhet och sina tidigare hundar, och när hon återgav den senaste hunden som nu var borta bröt sig rösten och det stockade sig i halsen. Jag blev alldeles varm, för då fick jag en så fin känsla för vad deras tidigare hund hade betytt. Hon berättade om hundens egenskaper, den sista tiden, och avskedet, och rösten höll inte riktigt mellan orden. För oss som vill hitta just de hem där hundarna är viktiga är det något positivt. Hon ska träffa en av våra skyddslingar inom några veckor. Och det hoppas jag klickar. Vi placerar hundar med känsla, och vill gärna att de tillträdande hemmen inte bara har känsla för hundar utan att de älskar dem över allt annat.