Helix har snart varit hos mig i ett år (från mars 2015). Vi lever ihop 24 timmar i dygnet och har inte varit åtskilda längre än en halv dag då och då plus en natt då jag låg på sjukhus för obs. Helix som nu är 1 år och 8 mån börjar bli mera “vuxen”, har bra självförtroende och trotsar/utmanar matte ibland (som vilken tonåring som helst). Fysiskt har han utvecklats kolossalt; har nu starka muskler och bra kondition. När han kom visade han symtom på att ha varit försummad med utomhusaktiviteter t ex längre promenader och han skrämde mig genom att på 3-4 dagen hos mig börja släpa bakkroppen och inte kunna stå upp. Detta dagen efter 2 timmars promenad… Akut till veterinär och efter behandling med diverse inflammationshämmande/smärtstillande samt låg aktivitet var Helix ok efter en vecka. Sen fick vi bygga upp hans kondition. I början tuggade han också på allt i sin närhet och jag kunde inte lämna huset överhuvudtaget utan att han tuggat i sig något, både farligt och ofarligt. Tack o lov var ovanan försvunnen efter 2-3 månader och Helix blev alltmer harmonisk för varje vecka. Han älskade friheten vid sommarhuset (på en ö) där han kunde springa fritt på klippor och i skogen. Jag bodde där pga renovering under större delen av 2015 och Helix kom så snart jag (bus-)visslade. Före jul blev jag medlem i den lokala brukshundklubben vid min permanenta bostad och när vädret nu blir bättre kommer vi att delta så mycket som möjligt i klubbens utomhusaktiviteter (även inomhus fika…). Pga vår långa vistelse på ön har det varit få tillfällen att umgås med andra hundar på ett naturligt sätt och nästa mål i Helix’ utveckling är att möta andra hundar utan att bli helvild (han är bara lycklig, inte aggressiv på ngt sätt). Han är fortsatt okastrerad – ingen av mina hanhundar har varit kastrerad – så jag ser tiden an. Helix är betydligt större och starkare än både mor o far (Border collie/Australian shepherd) och jag kommer att köpa dragutrustning så han kan få arbeta och använda sin energi positivt under våren.
Det är och har varit en STOR lycka att få ta hand om Helix. Han är både mitt barn och min bästa kompis. Han “läser” mig och visar tydligt både glädje och missnöje. Har börjat skälla när han vill ha min uppmärksamhet (t ex ”dags att leka och busa nu, matte”) men okynnesskäller aldrig. Är nyfiken och vill gärna hälsa på folk vi möter på gatan (inte alltid populärt!). Särskilt barn gör honom lycklig. Kanske för att han i första familjen bodde med ett mindre barn. Jag har f.ö. regelbunden mail-kontakt med Molly, första matten, och ser fram emot att hon besöker oss under året.