Hittehund´s Tova har lämnat oss…

Det har varit en så ledsam och sorglig dag idag. Hittehund´s Tova har lämnat jordelivet av ålder och hastig sjukdom. Tova som var en så perfekt liten hund, som fick komma hem till Hittehund´s Figo med familj i Säffle. Under alla år som familjen har haft Figo har vi haft kontakt, och all tid de har haft Tova. Det går tillbaka långt i tiden. Tova var en så fantastisk hund och jag handplockade Tovas nya familj för de hörde till våra allra käraste hundägare. De hundägare som själva återkopplar och hör av sig regelbundet för att berätta, år efter år.

Jag är faktiskt för ledsen just nu för att skriva så mycket mer, så jag återger istället en gammal text som jag skrev några dagar efter att Tova flyttat i sin omplacering till familjen Kjellberg. Vila i frid Tova.Du var en hund som betydde så mycket för oss alla.

Matte Marie skriver: Vår älskade Tova har fått somna in för en timma sen . Är så tacksam att det finns veterinärer som ställer upp och har jour. Min lilla själsfrände har fått vandra vidare. Hon var inte som nån annan hund jag mött. Så liten men så klok och förståndig hund får man leta efter. Är tacksam till Hittehund att jag fick ta hand om henne de 6,5 åren som hon bodde hos oss.

Berättelsen om Tovas omplacering år 2008:

Text: Gamla fostermatte Christine Leijd

Oj vad jag väntade på det ögonblicket. När Tova skulle åka med en familj i en bil och undran över hur det skulle kännas. Vem som förtjänade en så mild, rar och fullkomligt underbar hund.
Jag funderade länge och väl.
Och ju mer jag lärde känna hunden förändrades bilden och blev mer och mer nischad över vad JAG ville ha för hennes räkning. Tova skulle ha anpassat sig och passat i många olika miljöer och många olika situationer. Hennes avlämnande matte visste ju det och var rädd för att fatta ett felaktigt beslut, då Tova är så social och skulle med spontan glädje tycka om alla hon träffade. Att lägga ut en liten behändig blandrastik på Blocket innebär att man blir nedringd, och det ofta av personer som med andan i halsen undrar om ”Hunden finns kvar, och om de är de första som har ringt, och när de kan hämta hunden”. Det är inte riktigt så de privatpersoner som vänder sig till oss vill skiljas från sina älskade hundar.

Tova hade i sin familj blivit trängd av familjens stora berner sennentikar och mådde till slut så dåligt hemma att hon började förändra sitt beteende i allt. Från att ha varit en clown mitt i centrum, genomtrygg och bekräftad blev hon en skugga av sitt forna jag, och gick utmed väggarna för att undvika konflikter med de andra tikarna. Hennes matte mådde dåligt av att inte kunna lösa situationen och bedömde att av de tre hundarna var det Tova som hade bäst förutsättningar att få en ny familj.

När jag hade träffat hunden kontaktade jag i första hand familjer som stod på inofficiell kö efter en mindre aktiv hund genom oss. Men ibland blir man besviken. För man måste när man tar en omplaceringshund ta med i beräkningen att man måste se det utifrån hundens värld. Nu hade Tova ändrat beteende helt av en växande otrygghet och börjat skälla i situationer hon aldrig skällt förut. Och tyvärr vägde det tungt i folks tankar. En familj som jag fram till dess sett som en solklar kandidat förklarade att de inte kunde tänka sig en ”skällig hund”. För de åkte mycket husvagn om somrarna och det värsta de själva visste var att campa bredvid någon som hade en oavbrutet skällande hund. Jag häpnades lite över resonemanget. Visst kan man aldrig lämna några garantier då omplaceringen är så beroende av vad man själv kan ge hunden för trygghet. Men om man inte har större tilltro till sin egen förmåga att få en otrygg hund tillbaka till den harmoniska hund hon hade varit i fem år, då vill man ha en enkel hund. Och den enkla hunden kan likväl få problem som man då inte ser en lösning för. Ja, om man tror att ett skällande kvarstår för evigt. 🙂

Från den timme Tova lämnades här för att få en paus från familjens besvärliga hundar hörde jag inte ett skall från henne. Hon skällde mindre än mina egna, och de kan bara gapa av upphetsning när vi får besök och de inte får se vem det är fort nog. Men jag lät ändå beskrivningen kvarstå om att hon skällde. Varför? Jag ville gallra bort de som såg det som ett oövervinnerligt problem. För de familjerna var jag inte intresserad av. Tova var så oerhört okomplicerad. Som min sambo uttryckte det, ”Vår första normala fosterhund”. Så det bestämdes att hon skulle bo kvar här fram till den dag hon kunde åka direkt till en egen familj, så hon slapp få lugn och ro, för att sedan utsättas för de andra hundarna igen.

Jag träffade några olika familjer för Tova, och pratade med desto fler. Men jag ville ha något speciellt.

Jag såg en bild av ett hem på landet med fria vidder utanför dörren, en lite större familj med hund och djurorienterade ungdomar, gärna en annan hund, men då rätt hund utifrån hur Tova är och uppfattar saker och ting. Framför allt människor med hjärtan, som bryr sig, som kan läsa vad djur vill och behöver, och som ser de små detaljerna i hundägarelivet.
Jag tänkte gång på gång att jag sökte en ”sådan familj som Figos”.
Tanken släppte liksom aldrig.

Med fina barn. Sådana som brinner för djur och som kan tala med en främmande människa i telefonen om hur deras djur är till sätt och personlighet. Som inte bara lever i ett hem med djur, utan som lever med sina djur, som andas sina djur, som är stolta över sina djur.

Jag väntade in Marie och hennes man. Familjens barn hade jag redan på min linje. De ville ju aktivera en hund genom balans, konster och agility och deras tidigare hund, Figo, genom Hittehund som de fick för 1,5 år sedan är en jätteklumpig genomglad labbeliknande hund som med stor svans piskar och välter allt full av välvilja.
Maries mamma dog, och jag väntade lite till, på att tiden skulle vara rätt för dem. Jag tog emot andra alternativ under tiden, men samtidigt visste jag då jag placerat Figo till dem, att han och Tova skulle komplettera varann och trivas tillsammans.

Så kom tiden då Marie med familj var mogen. De skulle komma. Barnen gick från djur till djur, matade, kramade, lekte, men på ett sätt som man ser på en gång, att de är vana sedan barnsben men framför allt kan läsa av utan att föräldrarna behöver förklara eller förmana. Lilltösen frågade rätt saker, om Tova kunde balansera, och ögonen lyste när hon såg Tova gå ut på stammar. Hon övergav middan för att springa ut i trädgården bland agilityhindren. Ja, hon frågade först, försiktigt och snällt, om hon fick gå ifrån bordet.

Det är sådan skillnad på barn och ungar.

Pojkens ögon lyste när han fick en påse med gratängost för att mata hönorna. Sedan kom han in efter en stund, och frågade försiktigt ”Gör det något om osten tar slut”.
Sådana barn som jag kan lämna i samma rum som mina hundar, katter, på gården med hönorna och som jag instinktivt vet gör rätt, inte är för på, utan som bara är sådana BARN SOM TOVA BEHÖVER.

Jag log när hon åkte. Jag är trygg med Marie med familj. De har hjälpt till med hundar inom Hittehund tidigare och döttrarna har rådigt tagit hand om hundar akut. Jag är glad över att Tova fick komma till dem. Att hon kommer till en familj som jag har regelbunden kontakt med, att de bor i ett paradis i Säffle, att det är som om man har känt varann i tio år och kommer känna varann i tio år till. Just den där tryggheten, att man VET att de ser och upplever Tova som person och att hela familjen var överens.

Ja, den äkta mannen sedan 30 år, han fick ge med sig med ett svagt leende på läpparna. Han såg sina barn med Tova, sin frus min, hur snäll hon var mot Figo, och att jag förklarade hennes lilla sämsta sida, och garantin att det är inte mer ”dolda fel”. Och framför allt var det ju jag som en gång valde Figo åt dem, som han förklarade som den snällaste hunden som finns.

Det blev tomt här. Lite konstigt känns det. Men jag valde verkligen en familj helt utifrån Tovas behov och intressen och även för fd matte som kan komma och hälsa på och alltid ha en inbjudan vilket är viktigt för henne.

Jäklar vad skönt allt känns. Att det är över. Att jag kunde lämna ifrån mig min mest okomplicerade rara och milda fosterhund genom tiderna med vetskapen om att hon kommer till någon som förtjänar henne. Ja, varför inte återanvända de hundägarna som känns i själen som de allra bästa. Ja, varför inte!