Angie
- Ålder: 8 år
- Kön: Tik
- Ras: Coton de tuléar
- Mankhöjd: 25 cm
- Vikt: 4.8 kg
- Finns just nu: Helsingborg
- Stamtavla: Ja
- Vaccinerad: Ja
- Försäkrad: Nej
- Chip / tatuerad: Ja
- Registrerad i SKK: Ja
- Registrerad hos jordbruksverket: Ja
Uppdatering! Angie har fått hem tillsammans med Peanut!
Angie och hennes vuxna valp Peanut söker ett nytt hem, tillsammans eller var för sig.
Angie och Peanut är två Coton de tulear som är mor och son. Båda har stamtavla i Svenska Kennelklubben och är välskötta sällskapshundar. Inom en snar framtid kommer tillvaron att behöva förändras drastiskt för hundarna eftersom matte har separerat och kommer på sikt behöva flytta till ett eget boende och studera utanför hemmet. Med dålig hälsa och ansvar för sitt barn kommer hon inte klara av att erbjuda hundarna ett bra hem. För matte är det här ett svårt beslut, som att ge upp sina egna barn. Dock kommer det på egen hand bli omöjligt att vara ensam hemma med hundarna och samtidigt kunna försörja sig.
Matte kommer ifrån Brasilien och hon är uppvuxen i en familj som älskar hundar och i hemlandet hjälpte hon till på ett hundhem. När hon kände sig ensam i Sverige var det ett naturligt steg att bli hundägare och hon valde Angie med omsorg. Angie fick då från början all uppmärksamhet och blev den exemplariska hunden som alltid gick lös och som matte kunde lita på. Hon hade då inga direkta olater annat än att hon redan som valp hade en något sjuk fixering vid människomat.
Angie blev van vid att det nästan alltid fanns någon hemma. Matte är ung men drabbad av tre sjukdomar där särskilt hennes fibromyalgi gör att hon under den kalla årstiden alltid blir sjukskriven. När hon har arbetat har det bara varit ett fåtal timmar och resterande tid har hon valt att studera på distans hemifrån för att kunna fullfölja sina studier. Man kan tänka att det är det exemplariska hundägarelivet, men samtidigt ges det inte så många tillfällen att träna en ensamhetsträning.
Angie var en så pass fin och trevlig hund och matte hade fått med sig hemifrån att en tik behöver få en kull för att må bra. Angie blev veterinärundersökt och var fri ifrån patella och ögonlyst utan anmärkning. Hon letade efter en trevlig frisk hanhund till Angie för att få en kull hemma som registrerades i SKK. Det blev tre valpar i kullen och naturligtvis behöll de en av dem. Peanut var den första valpen som föddes.
Peanut blev kvar och sedan dess vill han inte lämna mattes sida. Vartän matte rör sig är han hack i häl, om matte duschar står han utanför och gråter, och det värsta Peanut vet är att bli lämnad ensam hemma, även om hans mamma är tillsammans med honom. Bara hans matte börjar att ta på sig ytterkläderna eller på annat sätt signalera att hon är på väg att lämna hemmet börjar Peanut att skaka och skaka och börjar att bli desperat i blicken. Han har separationsångest och familjen har inte kunnat göra något åt det annat än att försöka undvika att lämna hundarna så mycket.
Angie vill inte heller vara ensam hemma men hon är mer av en dramaqueen som ljudligt protesterar och tar plats. Båda hundarna är helt rumsrena, men Angie blir så pass berörd av att bli lämnad ensam att hon går till tryggheten på köksgolvet där hon kan kissa och även bajsa av nervositet. Hon gör det alltid på samma plats, intill sin kära fodertunna. Matte kallar det att Angie protesterar mot att bli själv. När familjen är hemma skulle hon aldrig göra något liknande, om hon behöver komma ut för att göra ifrån sig är hon då alltid tydlig med att gå till dörren och signalera det.
Hundarna har alltid haft tillgång till hela lägenheten när de är ensamma och matte har inte fått hjälp av någon kunnig person att försöka träna dem till att vara ensamma. Hon har provat Adaptil i vägguttaget utan effekt. Hundarna är tysta och skäller inte när de är ensamma förutom att de skäller kort och varnar om de hör okända ljud eller någon som går i trappen. De känner igen mattes fotsteg och när hon är inom hörhåll ylgråter de av lycka innanför dörren och blir jätteglada såklart. De larmar när någon ringer på dörrklockan.
Peanut är en hund som fullkomligt charmar folk. Han älskar att bli kelad med och hoppar gärna upp i knät. När det kommer folk i hallen skäller han men så fort de har kommit in är han först fram för att hälsa.
Efter att Angie blev mamma och fick dela uppmärksamheten hemma med sin valp beskriver matte att hon har förändrats till det sämre i humöret. Hon var alltid så lyhörd och lydig innan hon fick valpar, men numera är hon mycket mera som en “bitch”. Hon är samtidigt rolig eftersom man verkligheten kan hålla en konversation med henne eftersom hon svarar på tilltal och håller igång samtalet med svar precis som om hon vore en människa. Angie är mån om sin familj men har integritet och är inte lika kelen som sin son, ifall det inte vanskas mat. Om människor äter eller fikar är hon väldigt inställsam och gör i princip vad som helst för att få en smakbit. Hon kan även gå på bakbenen, allt för att få något ätbart.
Angie och Peanut äter ett torrfoder av märket Canagan Dental som de har fri tillgång till. Om skålen någon gång hinner bli tom brukar Peanut berätta det genom att gnälla vid skålen. Angie är inte alltid så populär eftersom hon blir alldeles till sig vid varje måltid familjen har. Hon pratar mer eller mindre oavbrutet för att få smakbitar och det går inte att undgå hennes vädjan. Alla människor är inte så förtjusta i hundar som gnäller. Mattes svärföräldrar tycker att uppmärksamheten är så enerverande att hundarna får vänta i ett annat rum när de är där och äter inom familjen. Hon är ännu mer enträgen där eftersom hon vet att det genererar mer godbitar där än hemma.
De är bra i magarna och inte känsliga för något speciellt. Angie är galen i gurka. Dock kan besattheten av människomat gå över till att de kan stjäla om tillfälle ges. Om något är kvar på bordet när man reser sig gör tillfället tjuven och två små hundar blir oerhört viga och skövlar snabbt det de når. Om de blir påkomna går det bra att ta det ur munnen utan protester eller resursförsvar. Det här är nog något som många hundägare känner igen. Man lär sig helt enkelt att plocka undan efter sig och inte lämna något inom räckhåll.
Varken Angie eller Peanut är vana vid att få vara i soffa eller i sängen. Peanut är den som är keligast och som de flesta fattar mest tycke för eftersom han är mycket tillgiven och gärna vill bli upplyft i knät. I alla rum finns det mjuka hundbäddar och Peanut sover såklart på golvet i en hundbädd nedanför mattes säng medan Angie är mera självständig och vill sova i vardagsrummet. Ingen av hundarna går upp av sig själva men de kan be om lov genom att luta huvudet mot soffan om de vill komma nära.
De bryr sig inte så mycket om leksaker eller ben. Peanut kan ibland leka med ben men oftast bryr han sig inte så mycket om dem. Ingen av dem tuggar på saker i hushållet.
I hushållet talar matte portugisiska, spanska och engelska så hundarna är vana vid både svenska och engelska ord. De har inte så stort ordförråd men ”sitt, tass, stanna och ”bed” har lyckats fastna. Angie kan några små hundtrick som ”snurra” och ”high five” som hon utför om hon får godis. De ställer även upp när matte tar roliga bilder på dem med hatt tex.
Ingen av hundarna är vana vid katt. De skäller på katter ute i kopplet och de har inte tillbringat tid inne med katter.
Tidigare var Angie alltid lös men numera går hundarna nästan alltid kopplade. Angie kan dra i kopplet lite medan Peanut går som en skugga efter sin matte. Matte har inte så många vänner som är hundägare så de umgås inte med andra hundägare eller hundar. Ingen av hundarna har någonsin varit i slagsmål men de kan skälla mot andra hundar när de är kopplade. Peanut skäller men håller alltid avstånd till alla andra hundar. De är vana vid att alltid gå ut tillsammans. Ungefär vid 15 meters avstånd till andra hundar brukar de börja skälla men de gör inga utfall.
De är socialt bra med allt som man som hund ser ute, som joggare och cyklister.
Angie kan fungera tillsammans med de flesta hundar förutom ett par hundar som hon inte tycker om på en gång, Peanut kan stå ut i en annan hunds sällskap men kan inte koppla av och har svårt att få en relation till en annan hund. Peanut är kastrerad.
I deras närmiljö ligger en hundrastgård och där får de springa lösa och brukar då jaga varandra och leka tafatt en stund. De är alltid ensamma i rastgården. Matte menar att de inte är så aktiva eller sportiga hundar så de kräver inte så mycket motion. Sammanlagt är de ute ungefär 20 minuter på förmiddagen och 20 minuter på kvällen plus kortare rastningar. Ingen av hundarna har gått några hundkurser och de tränar inte någonting eller blir aktiverade förutom promenader. En gång som valp ställdes Angie ut på uppfödarens önskan och då blev hon inte placerad, men domaren tyckte att hon hade ”A lots of personality” minns matte, och det har Angie. Den har blivit allt starkare med åren.
I familjen finns även en son som nu är 4 år gammal som hundarna är uppvuxna med. Han är rätt så intensiv så som barn i den åldern är och hundarna är inte så intresserade av honom utan håller sig på lite avstånd. De leker inte med sonen utan flyr lite mer ifrån honom. Generellt har de inte alls intresse av barn och bör inte bo i en barnfamilj. Om man har barnbarn kan det ju fungera bra men om barnen har intresse av att interagera med hundar blir inte roligt för någon part. Angie är en något krävande hund men är en vänlig hund som har stort tålamod med barn.
Angie är livrädd för åska och fyrverkerier. Hon vägrar att kissa eller äta och särskilt under nyårsafton skakar hon och kan även kräkas av rädsla. Hon har en gång fått ett läkemedel men matte upplevde då att hon blev paralyserad och att medicinen sänkte henne under flera dagar. Hon bör få vara i ett område utan smällare på nyårsafton för att må bra. Peanut bryr sig inte det minsta.
Båda hundarna är vana vid att följa med i bilen. Innan matte fick reda på att de enligt svensk lag behövde säkerhetsbälte var de alltid lösa i bilen där de sitter snällt och lugnt. Nu har de säkerhetsbälte under bilfärd. De är trygga i bilen men matte brukar inte lämna dem där några längre stunder. På sommaren är det för varmt och på vintern för kallt för att vänta i bilen, så de är oftast hemma när familjen uträttar ärenden. De är inte vana vid att följa med till tex hundtillåtna shoppingcenter eller så miljötränade i vardagen, men det har alltid fungerat att ta med dem. De kan skälla till i bilen och vakta om någon kommer nära bilen. Någon enstaka gång har de väntat utanför affären och då är de lugna och väntar tyst.
När det kommer till pälsvård har matte alltid skött den själv. Hon borstar dem ungefär tre gånger i veckan för att få bort tovor. De badar kanske var tredje månad och luktar inte hund. Angie är lite rädd om sitt huvud men samarbetar kring hanteringen. Peanut avskyr att klippa sin päls och kan nafsa för att freda sig. Peanut är mer rädd av sig och om han känner sig rädd så reagerar han med att nafsa för att freda sig. Han biter inte hårt men han kan markera. Båda hundarna finner sig i att duscha. Matte menar att hundarna är bättre när det kommer till hantering med andra personer än henne och att de förmodligen skulle uppföra sig bättre hos en professionell hundfrisör istället. Hos veterinären för vaccinationer har det alltid gått bra.
Rasen fäller knappast eftersom de inte byter till vinter- eller sommarpäls.
Ingen av dem har någonsin varit sjuka, inte ens en öroninfektion har de haft. I dagsläget har ingen av dem en hundförsäkring men det går att införsäkra dem i vuxen ålder. Hittehund har ett eget försäkringsombud som kan ombesörja det.
Ingen av hundarna har någonsin varit på ett hunddagis eller på ett hundpensionat. När matte hörde sig för ang hunddagis var kravet att hundarna skulle fungera med alla andra hundar och det kravet kunde inte matte lova så de fick nej istället för att de skulle träffa hundarna.
När matte åkte till Brasilien till sin familj för att hälsa på under en period av tre månader ordnade hon med egna pass till hundarna och de följde med henne hem till familjens gård på landet. Det var dock svårt att få det att fungera friktionsfritt eftersom familjen har 2 rescuehundar, 3 dobermanns och en rottweiler på gården. Det blev bara en stressfull vardag för både människor och hundar.
Som mattes situation ser ut kommer hon inte ha möjlighet att behålla hundarna av så många skäl. Hon kommer inte att kunna studera på annan ort med resväg eftersom hundarna inte kommer kunna vara ensamma i den utsträckningen och det kommer inte finnas ekonomi till en dagmatte eller hunddagis när hon lever på studielån och även har en son att försörja. Hon vill redan nu sätta igång den här processen att omplacera dem så att vi kan ha tid på oss att hitta lämpliga hem.
När matte skaffade Angie var hennes relation stabil och hon hade mycket hjälp av sin sambo. Som det ser ut nu kommer de flytta var för sig när det blir praktiskt möjligt och då faller hela
hundtillsynen.
Rent känslomässigt kan man känna att man inte vill separera hundarna, men samtidigt skulle det nog kunna vara bra för dem att få liv mer fulla av mer aktivitet och egen tid på var sitt håll än vad de kan få idag.
Vad vi ser som mest rimligt är ett kärleksfullt hundvant pensionerat par. Det kan vara en fördel att vara två personer för att tillvaron ska kunna fungera. Så länge man är hemma med hundarna får man inte de problem som i deras nuvarande familj uppstår när de blir ensamma.
Man måste ha förståelse för Angies oro när hon blir ensam och kunna ha kunskap om hur man hanterar en hund som inte är ensamhetstränad. Om man är arg och bestraffar henne om hon kissar när hon blir ensam kommer det bara att bygga på oron. Det är vuxna hundar och man måste ha en trygg plan och hundtillsyn om man har åtaganden utanför hemmet.
Angie mår bra under sina löp och kan samla lite nallar. Hon ska absolut inte gå i avel hos en ny ägare.
När vår kontaktperson Annette träffade hundarna fick hon ett oerhört positivt intryck av dem, kontaktsökande, trevliga och glada. Hon såg inte så mycket av att Peanut skulle vara besvärlig vid hundmöten. Men han var inte i sitt hemmakvarter utan på en ny plats så han signalerade obehag genom att gurgla lite och dra väldigt lite mot de mötande hundarna. Angie var lös och helt ointresserad av andra hundar. Annette tycker att det är väldigt söta och gosiga hundar som nog skulle må bra av lite aktivering.
Vi ser det som mest tänkbart att man är ett nyblivet pensionerat par som vill ha närhet till hundar. Det man bör ha i åtanke är att en coton de tulear oftast blir 15 år gammal eller till och med äldre så det är nog inte så klokt tänkt att vilja placera dem hos någon som är 90 år gammal själv. Om man tex lever ett stabilt liv som egen företagare och där tillvaron inte kommer att förändras på sikt och och där man inte behöver tänka på sin hundtillsyn går det såklart bra om man är yngre. Men det är få förunnat att kunna ha den möjligheten att planera för många år framåt.
Det som matte vill i deras nya hem är att de får känna sig trygga, sedda och få lite godbitar då och då. Det vore inte fel om man har så pass mycket hunderfarenhet att man kan aktivera dem. Rasen brukar vara mycket intelligent och lättlärd. Även om de bara har varit familj och sällskapshundar brukar många problem i hemmet brukar bli mycket bättre när en hund är trött. Nu är hundarnas enda jobb att hålla reda på sin matte och att tigga efter mat, något de har lärt sig helt själv. Men vem kan lära dem något annat?
Kenneln som Angie kommer ifrån är informerad av omplaceringen men vet själva ingen familj som söker en vuxen hund.
Många allergiker vill välja den här rasen för att många tror att den är extra allergivänlig. Det finns inte dock någon allergivänlig ras som passar för alla allergiker. Det är inte mot en särskild päls man är allergisk utan det är mot äggviteämnen som finns i hundens hudavlagringar, saliv och urin som man kan överreagera på. Det viktigaste allergenet hos hund återfinns hos samtliga raser. Vi vill därför inte att en allergiker ska ”prova på” någon av hundarna eftersom det är en riskfaktor som skulle kunna få en följd att hundarna inte kan få stanna i sitt nya hem. Det är bara hunden som förlorar på en sådan situation.
Läs gärna om hundarna några gånger till, och skriv ett mail till oss och berätta om ert intresse. Det är en fördel om man själv bor inom Skåne för att få möjlighet att träffa dem flera gånger. Det är inte ett krav att man ska ta emot båda hundarna. Glöm inte dina kontaktuppgifter! Skriv till hittehund@gmail.com.Vi svarar på alla mail och bestämmer en tid för ett telefonsamtal!
