För nästan exakt 2 år sedan fick amstaff-pitbullpojken Lasse hem hos Inger i Linköping. 
Jag minns det som igår hur svårt det var att hitta en vettig ägare till Lasse. Det hörde av sig människor som jag inte ens trodde fanns. En man som inte ens hade en bostad utan ville mötas upp någonstans.. många ungdomar som minsann hade erfarenhet ifrån en massa amstaff och pitbull som de hade haft kort tid, och andra som inte hade livssituationer som gjorde att det var så genomtänkt att skaffa hund.
Lasse var en så enormt trevlig hund och jag hade lagt ned min själ i att göra honom levande för läsaren, samt att vår hundpsykolog Carina Persson hjälpt till genom att göra en bedömning av Lasse, helt ideellt!
Han och mattes andra tik kunde börja att slåss, och situationen var väldigt knivig då matte hade separerat och inte skulle kunna sära på hundarna när hon gick hemifrån då den nya lägenheten var mindre. 
Ja egentligen blev vi kontaktade redan när det fanns en avlivningstid för Lasse, och flera andra föreningar hade tackat nej till att hjälpa till och faktiskt rekommenderat avlivning utan att ens ha träffat Lasse. Hunden i sig var helt fantastisk. Så lyhörd, mjuk, kommunikativ, och hade så otroligt många färdigheter. När jag fick kontakt med Inger kom hon som sänt ifrån skyarna. Jag hade dels börjat att tröttna på alla påringningar och mail ang Lasse som var fullständigt vettlösa. Varför ska de som hör av sig om den här hundtypen ofta vara sämre än människor som hör av sig om andra hundraser? Vad är det med rasen som gör att den ofta tilldrar sig personer utan ens en fast punkt i tillvaron.
Det härliga med Inger var att hon skulle gå i pension om några år, och att hon var en vital, klartänkt och seriös hundägare. Hon hade lång erfarenhet inom hunderiet då hon i flera år haft labbar och varit aktiv med dem och spårat väldigt mycket. Efter det hade hon tagit hand om en doberman/amstaffmix som kom ifrån ett djurhem i Östergötland, och nu var hon hundlös sedan hennes älskade Frigg gått bort. Hon kunde ha med sig hund på arbetet som personlig assistent och hade det där härliga lugnet inom sig då hon även jobbade med friskvård och taktil massage. Nu kunde hon och särbon Peder tänka sig att åka till Stockholm för att träffa Lasse, matte och mig, och stanna över helgen för att lära känna honom i lugn och ro. Hon samtyckte absolut till våra riktlinjer och gav sig ut i spårskogen med Lasses matte och såg vilken potential Lasse hade. Ja tänk om alla amstaffmixar kunde få erfarna seriösa hundägare som sökte en hund att jobba med? Nu ser inte verkligheten ut så.
Jag har Inger som vän på facebook och hon är nog den av våra hundägare som uppdaterar flitigast om sin hund med många bilder i veckan. Lasse balanserar, Lasse på jobbet, Lasse bilar i soffan, Lasse på kurs, Lasse i skogen … jag och gamla matte får följa Lasse genom livet och man blir så otroligt glad för varje liten skärva då Inger är så otroligt glad för sin hund.
Som Inger beskriver Lasse med egna ord: ”Härlig! Riktigt riktigt trevlig. Rolig att ha att göra med! Han är med på jobbet som personlig assistent hos en trevlig rullstolsbunden strokepatient och har sin soffa där. Det tar ungefär 1,5 timme att gå hem ifrån jobbet, och vi går himla mycket.” Lasse och Inger har gått en hel del kurser tillsammans och träningsgodiset är kokt eller torkad lever. De har gått en hundmöteskurs med sele och långlina, inte för att det är problem vid hundmöten utan för att det är roligt att kursa. De har gått spårkurs och Bevakning som kurs som ren aktivering.. Då fanns det figuranter i skogen och Lasse fick ta upp spår. Han är så uppmärksam när han får jobba, och de går även på hundträffar i Linköping, mycket genom Akilles hundskola. ”Ledarskap och Lek” är en sådan rolig kurs. Inger tycker att det är viktigt att man lär känna varandra, att man förstår varandra, och kurser gör att man knyter an och får tillit till varandra.
Lasse har även sällskap av de två nymfparakiterna som flyger fritt i rummet. Första gången han såg fågeln som då var ensam stod han på kvällen på bakbenen och spanade in i buren och pep lite när Inger sa att Elsa bor här med. Men nu är de jättebra vänner vilket gick otroligt snabbt. Fåglarna går mycket omkring på golvet, och flyger ofta upp på soffstödet bredvid Lasse och han accepterar dem fullt ut.
Lasse är enormt kelen och vill vara nära och ligger ofta i knät. Lasse är bra med andra djur, och nosar ofta försiktigt på kossorna när de går sina långpromenader. De enda djur han blir exalterad över är ekorrar, då ylar han och man får hålla i honom för de är superspännande!
Jag minns att jag redan i Lasses beskrivning skrev att man som ägare till en hund som i omvärldens ögon kan ses som en ”kamphund” måste hela tiden vara redo att komma in i konflikter. Inte för att hunden har gjort något, utan för att man måste försvara sitt rasval, komma in i diskussioner med främlingar om sin hund, bemöta folks fördomar om sin hund, och att man nästan hela tiden måste tänka på att vara en extra föredömlig hundägare för att man får ögonen på sig. Och oja, Inger kan bekräfta och skriva under på varenda ord.
Hon måste hela tiden försvara sin hund mot folk. Både hundägare och andra vilt främmande personer. En främmande man väste argt när de kom gående något om ”En vuxen kvinna som skaffar en sån ras”, och det händer att folk stannar och stirrar och möter Inger med orden ”Jag vill bara kolla hur din hund beter sig om du har koll på kamphunden”. Ja, en hund som Lasse väcker hela tiden reaktioner.
Inger blir 65 år i november och kan verkligen inte vara representativ för ägare av en hund som används för att skrämma andra människor. Så varför kan då inte andra personer sluta påpeka och notera hennes val av hund? Säg det. Jag är bara så enormt glad över att Inger kontaktade oss, och så fint sköter om vår älskade Lasse efter alla konstens regler!
